begravning

trodde faktiskt att jag inte skulle gråta. trodde faktiskt att mina tårar var slut.
inte för att jag gråtit särskilt mycket eller så, jag tänkte bara att det inte ens fanns särskilt många tårar från början. men när jag fattade att du faktiskt låg i kistan, att din kropp låg där inne helt utan liv, att jag aldrig lärde känna dig och aldrig kommer få göra det heller, att sist vi sågs hade jag inte hade en aning om att vi aldrig skulle ses igen, att jag aldrig mer kommer få höra dig prata om din backhoppning och dina cykelturer så kunde jag inte hålla tårarna inne. jag önskar verkligen att vi kände varann och du ska veta att jag verkligen ville att vi skulle ses oftare. tack för att du funnits ändå. jag är ledsen över att vi inte kunde ta till vara på varandra mer, men det har lärt mig någonting. du har lärt mig någonting. idag under den där timmen i kyrkan kom jag till insikt med vissa saker och jag ser tydligare än någonsin att man verkligen ska ta till vara på det liv man har. för när det en gång är över så kommer det aldrig tillbaka (vad jag vet i alla fall). jag vill dock tro att kroppen bara är ett skal och att du lever vidare någon annanstans. himlen kanske. om du kan höra vad jag tänker: tack för allt och farväl. om du inte kan höra vad jag tänker: tack för allt och farväl. jag kände i alla fall att under begravningen kunde du höra vad jag tänkte. jag hoppas att du gjorde det och jag hoppas att du minns de stunder vi ändå hade. mamma berättade att du blev arg första gången hon kallade dig farfar eftersom det lät så gammalt och du inte alls kände dig som en. jag minns en av alla gånger vi var hemma hos dig och fikade. du bjöd på blåbärspaj innehållandes minst ett helt paket smör, berättade om hur nyttigt det var med mjölkchoklad och konstaterade att några centiliter vodka om dagen är bra för hjärtat. du kommer alltid vara precis så levande för mig. vila i frid